lyckan lurar runt varje hörn

 2010-07-28 / 22:00:28 / postat i: Vardagligt



"Varför är det alltid såhär ? Varför ställer jag alltid dem här frågorna om och om igen ? Varför finns jag ? Varför måste jag må dåligt ? Varför är jag värdelös ? Vad har jag gjort för att förtjäna det här ? Varför kan ingen hjälpa mig ? Varför förstår ingen mig ? Varför tycker ingen om mig som jag är ? Varför är det alltid mitt fel ?

Jag vill försvinna härifrån . Jag vill gömma mig ifrån mig själv . Men vart jag än vänder mig , när jag blundar , när jag tittar , så finns jag alltid där . Jag hatar att vara jag , jag avskyr mig . Jag vill bort nu . Jag vill inte existera här med mig själv . Jag står inte ut med mig själv mera . Jag vill skrika , slå någon , kasta sönder någonting , jag vill att nån ska se mig , krama mig , tycka om mig , säga att allt kommer bli bra och att jag duger som jag är . Kan någon lyssna och förstå ? Kan någon hålla om mig och lugna ner mig ? Kan någon gråta med mig och hålla mig i handen ? Kan någon säga att dem förstår mig ?

Kan jag få kräkas upp mina inälvor ? Får jag slita ut min ångest ? Får jag stoppa ner armen i halsen på mig själv och dra upp hjärtat ? Får jag bryta ut mina revben , ett för ett ? Får jag trycka ut mina ögon ? Får jag slita ut mina tarmar och strypa mig med dem ? Snälla ? . .

Jag vill skrika ut min ångest , får jag det ? Får jag skrika tills jag inte har någon ork kvar ? Får jag skrika tills jag stupar ? Jag vill skära upp mina armar och se vad som finns innuti . Jag vill skära upp min mage , så kanske ångesten försvinner , för det gör ont i magen , det gör ont i armarna , det gör ont i benen , det gör ont i hela kroppen . Min kropp skriker , mina inälvor skriker , min själ skriker . Jag vill skära sönder allting , jag vill dränka min ångest , så som ångesten dränkt mig .

Ser någon mig ? Jag är i ett mörker , jag ser ingen . Jag ser ingen förutom mig själv . Jag avskyr det jag ser . Om jag skriker , hör ni mig då ? Jag har prövat , och det verkar inte så . Om jag blöder , ser ni mig då ? Jag har prövat , men ingen såg . Eller alla såg , men ingen gjorde någonting . Nästan ingen ."

skrivet 12e mars 2009.
jag har äntligen lärt mig att älska. nu vet jag att det enda som skapade min egna olycka var jag. att jag var blind. jag såg helt enkelt inte lyckan som lurade på mig i varje hörn. visst finns det fortfarande stunder då jag hatar hela min existens, men dessa stunder har jag lärt mig att kontrollera och nu för tiden är det väldigt få stunder då jag önskat att jag kunnat radera mitt liv.
för vem är jag egentligen att på så kort kunna bestämma mitt livs öde? och jag borde verkligen vara lycklig, och se till livets glada stunder. för jag har min älskade mamma och pappa. jag har två storasystrar som jag vet skulle offra mycket för att hjälpa mig. (sen har jag självklart min familjs familj om man säger så, alltså mammas kille, pappas sambo och jannikes familj) jag har alla mina vänner, och tänker jag efter är jag alltid omgiven av de jag älskar. jag skulle kunna fortsätta i evighet med vad jag har och inte har. jag ville egentligen skriva ett jättelång text nu som skulle få alla att inse hur bra allting är, men jag saknar faktiskt ord. vi kan ta ett väldigt bra exempel. igår var jag hos simon bengtsson, åt glass och jordgubbar. sedan cyklade vi ner till torget. påväg dit finns en väldigt lång nerförsbacke. i den backen cyklade vi så fort vi kunde, vi skrek och vi skrattade. iklädd shorts och skjorta med håret som fläktade. solen var påväg ner och i mitt huvud plingade tonerna till all världens glada musik. cyklarna gick snabbare och snabbare och mitt hjärta pulserade i takt med våra skratt.
det var ett sånt där "perfect moment"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback