För 3 veckor sedan åkte jag hit till denna stad som numera är mitt hem. Jag åkte hit och visste knappt skolans namn. Jag kände ingen här men åkte ändå. Jag lämnade mitt liv hemma för att påbörja ett nytt liv i Danmark.

Jag har flyttat ifrån Sverige. Förvisso är det bara Danmark och det är bara i 6 månader. Men för mig kunde det lika gärna ha varit månen i 60 år för saknaden är lika stor ändå. Min familj och mina vänner har sina problem och jag vill inget hellre än att kunna lyssna på vad de känner och ge en kram när det blir för jobbigt för dom. Jag vill finnas där varje sekund som jag har gjort hela mitt liv. Jag vill kunna säga att allt kommer bli bra och krama bort det onda. Jag vill vara hemma för mina älskades skull.

Men om jag ska tänka på mig själv för en stund så måste jag säga att mina problem minskade i takt med att avståndet till Sverige ökade. Här finns inte samma problem som det finns hemma. Här finns inte alla platser som påminner om smärtsamma minnen. Här finns inte de människor som gång på gång drar ner mig i skiten. Så för min egen del var en flytt bara bra för mig.

Men sen så kommer det där "men...". För här finns det tid att tänka på mig själv och det gör mig galen. Jag behöver höra min familjs och vänners problem för att funka. Eller nej.. jag behöver inte höra deras problem. Jag behöver bara höra deras röst. Känna deras känslor. Dela deras upplevelser. Jag vill bo hemma i det trygga med mamma och pappa. Jag vill kunna träffa min systrar. Jag vill kunna vara med mina vänner. Samtidigt som jag längtar hem som en idiot så trivs jag här. Detta är bra för m i g. Så jag stannar nog här ett tag till. För min skull och för att jag vet att min familj finns kvar. Och mina vänner finns kvar. Det vet jag.